Efter två långa dygn med förvärkar så var det äntligen dags!

Jag satt hemma och klockade oregelbundna värkar hela kvällen den 5 juni som dessutom var vårat beräknade förlossningsdatum, men dom var bara oregelbundna, allt mellan 5-10 minuter mellan.
Klockan blev väl säkert runt 02 innan jag kom i säng eftersom jag bara satt och hoppades på mer regelbundna värkar, smärtan hade jag ju, och jag tyckte att det var bra onödigt att ha så ont om det ändå inte skulle hända något, helt säker på att allt skulle avta var jag också.

Vid 03.40 hade jag ännu inte somnat och smärtorna hade blivit ännu värre, räknade ut att det var mellan 7-8 minuter mellan värkarna och därför alldeles för tidigt för att åka in, men jag hade så ont att jag rent ut sagt ville "klättra på väggarna". 10 minuter senare ringde Jimmy till förlossningen för att fråga om råd eftersom att jag inte alls fick någon sömn, efter en stund beslutades att vi skulle åka in så skulle jag få en sovdos, ja tack- tänkte jag.
Slängde ihop lite saker som vi skulle ha, typ tandborste och sånt som man använder hela tiden sen tog vi väskan som stod redo och så åkte vi.

04.45 kom vi till förlossningen i Hudiksvall och fick ett rum med badkar och allt, blev undersökt och det visade sig att jag var öppen 3cm och livmodertappen helt utplånad, blev uppkopplad med ctg, här blev det ingen sovdos, här skulle födas barn tyckte dom.
Hade nu 3 värkar på 10 minuter.



10 i 6 på morgonen den 6:e så fick jag "hoppa" ner i badet, helt underbart, värkarna blev så mycket lättare att handskas med direkt!
Kliver inte upp ur badet förrän ca: 07.15, då det var dags för ctg igen, värkarna kommer nu glesare än tidigare.
Någonstans här var det dags för oss att få flytta till en förlossningssal, sedan var det upp och gå som gällde för att värkarna skulle komma igång ordentligt igen.

10.40 får jag kanylen i handen och fick även börja med lustgasen då, lustgasen blev min bästa vän under hela förlossningen, det var riktigt jobbigt när man gick på toaletten och skulle ta värkarna utan den.
Sen var det dags att upp och stå och gå med gå-bord i en halv evighet enligt mig.
Runt 12 fick jag min lunch och fick då lite extra välbehövlig energi eftersom jag inte sovit en blund på över ett dygn.



Vid 12.40 är jag öppen ca: 6cm, har alltså öppnat mig 3cm på ca: 8 timmar.
5 minuter senare tar barnmorskan hål på hinnorna så att vattnet går i förhoppning om att det ska börja hända någonting. Efter ytterligare 5 minuter sätter dom en skalp-elektrod på bebisen för att kunna ha bättre koll på hur den mår eftersom att fostervattnet var missfärgat och det kan tyda på bl.a. stress.

Tiden går i snigelfart och jag är mest uppe på benen och står och går med gå-bordet.
Klockan 14.45 är det dags för undersökning igen och nu kommer värkarna glesare igen, började fundera på om dom aldrig skulle bli regelbundna. Undersökningen visar att det inte hänt ett dugg sedan sist och jag står still på 6 cm, allting känns hopplöst för en sekund, det känns bara som att jag har ont till ingen nytta och som att bebisen aldrig kommer att komma ut.

15.10 sätter dom värkstimulerande dropp på mig för att det skall hända något och det gör det, äntligen. 15.50 har jag kraftiga värkar som gör förbannat ont och jag ber om ryggbedövning, är nu öppen 7cm. Vid det här laget ser jag till att hålla mig konstant hög på lustgas fast jag egentligen inte får men det var ända sättet för mig att klara värkarna.

16.15 är EDA:n på plats och det trycker på nå djävulskt nedåt nu, jättesvårt att hålla emot värkarna och det slår mig att detta är krystvärkarna. BM säger att jag måste hålla emot värkarna trots att jag bara vill hjälpa till.
Kl. 18 har ryggbedövningen börjat verka och det gör inte lika ont länge men trycker på lika mycket och är fruktansvärt jobbigt att hålla emot.
Känner flera gånger att jag verkligen måste hjälpa till men jag får inte eftersom bebisen inte ligger tillräckligt långt ner.



18.50 får jag ÄNTLIGEN provkrysta efter en hel del tjatande, BM sa att efter det skulle jag upp och stå så att bebisen sjönk ner ordentligt men så blev det inte, jag krystade och bebisen låg helt plötsligt på plats.
Blev en himla fart på BM och sköterskan för dom hade ju inte tagit på sig förkläde eller något för det skulle ju dröja ytterligare trodde dom.
När nästa värk kom visste jag inte vad jag skulle göra, vänta eller fortsätta, men jag kände att jag lika gärna kunde fortsätta krysta nu när jag ändå hade börjat så bra.

Jag skötte allt arbete själv och var helt koncentrerad på att krysta, i min värld fanns det bara jag i den stunden, ska jag vara helt ärlig så minns jag inte vart Jimmy fanns, men han stod tydligen och hjälpte mig att hålla upp huvudet medan jag krystade.
Klockan 19.08 föddes äntligen våran bebis, en liten flicka som fick namnet Leah, det kändes helt otroligt när barnmorskan la upp henne på mitt bröst, helt plötsligt kändes det som om jag skulle kunnat vänta en hel evighet på henne, hon var underbar och det gick inte att låta bli att titta på henne.

Jimmy fick klippa navelsträngen och en stund senare krystar jag ut moderkakan.
Vi är mamma och pappa, en helt otrolig känsla!



Runt 20.30 tog Jimmy och sköterskan med sig Leah och mätte och vägde henne, hon var 50cm lång och vägde 3596 gram, en helt underbar liten prinsessa hade vi fått.

Vid kl. 21 fick vi in våran bricka med fika, det var mackor, kaffe till Jimmy och te till mig och ett varsit glas saft, det var nog det godaste fikat jag någonsin ätit.



Sammanfattningsvis så är jag mycket nöjd med min förlossning, det tog lång tid eftersom det inte kom igång ordentligt men allting gick ändå bra och det är huvudsaken, det var underbart när jag äntligen fick krysta och den smärtan var ingenting jämfört med innan, antagligen för att jag var så full av adrenalin.
Detta var det absolut bästa jag gjort någon gång och jag är så otroligt lycklig!